Nathalie Wiklund

Vi kan kalla det för icke-existerande pågrund av att vid denna tidpunkt
är vi osäker på vad vår existens innebär.
I icke-existerande har vi ingen riktig känsa av vår identitet.
Vi kanske vet exakt var i livet vi är men vi har definitivt ingen känsla för vart vi är på väg.
Människor som har en känsla av identitet vet var de är på väg.
Icke-existerande är när vi är osäker på meningen om vår existens eller vår sanna identitet.
Om vi verkligen har börjat släppa taget om vår tidigare identitet är vi förmodligen i en icke-existerande fas.

Om vi kunde se på beroendesjukdomen avklädd sina huvudsymptom - de vill säga
frånsett droganvändning eller annat tvångsmässigt beteende -
& utan dess mest uppenbara egenskaper,
skulle vi finna ett träsk av självcentrerad rädsla.
Vi är rädda för att bli sårade, eller kanske bara tvingas känna för intensivt,
så vi lever ett slags halvliv.
Vi går igenom livets rörelser, men aldrig helt levande.
Vi är rädda för allt som kanske får oss att känna,
så vi isolerar oss & drar oss undan.
Vi är rädda för att människor inte ska tycka om oss,
så vi använder droger för att känna oss mer tillfreds med oss själva.
Vi är rädda för att man ska komma på oss med något så att vi ska behöva stå för det,
så vi ljuger eller bedrar eller skadar andra för att skydda oss själva.
Vi är rädda för att vara ensamma, så vi använder & utnyttjar andra för att
undvika att känna oss ensamma, avvisade eller övergivna.
Vi är rädda att vi inte ska få tillräckligt - av vad som helst - så vi försöker själviskt få det vi vill ha,
utan att bry oss om den skada vi därigenom orsakar.
Ibland, när vi i tillfrisknandet fått saker som vi bryr oss om,
är vi rädda att vi ska förlora de vi har,
då börjar vi kompromissa med våra principer för att skydda det.
Självcentrerad, självisk rädsla - vi behöver utrota den,
så den inte längre har kraften att förstöra.