Nathalie Wiklund

Jag kan ju undra om jag borde skriva de jag tänker skriva just nu.
Men helt ärligt, jag bryr mig inte!
Jag är rentav förbannad, med stänk av tårproduktion.
Jag kommer hit till ett familjehem som utåtsett är riktigt bra.
Ett familjehem som ska vilja ta hand om, trasiga mig.
Ett ställe där jag ska känna mig trygg & välkommen.
Ett familjehem som ska stötta & hjälpa mig.
En plats där jag ska kunna vara mig själv & göra mina saker i min egna takt.
Med människor som ska kunna se & uppmuntra mig.
(ska klargöra att 50% gör det)
Bakom stängda dörrar är det dock nåt helt annat.
Det är ingen som fysiskt misshandlar mig, ingen som sexuellt pillar på mig, nej.
Men däremot den psykiska manipulationen som legat i luften ända sen vecka 1.
Jag om någon kan läsa av en atmosfär, en stämning.
Jag om någon känner igen detta gamla pundiga vidriga respektlösa egoistiska beteende som en manipulativ narcissistjävel håller på med.
Jag kan inte förstå
hur någon som hen kan få ta emot redan underlägsna barn, ungdomar, vuxna människor,
till sitt hem,  som jag upplever det, inte finns någon som helst förståelse, kunskap, intresse, engagemang.
Jag är en tjej med en del problem. Jag behöver hjälp. Inte någon som förminskar mig.
Jag har nog låtit väldigt positiv i bloggen om stället.
Men jag tänkte det här skulle bli bättre med tiden & verkligen försökt vara positiv.
I början trodde jag det berodde på mig.
För jag duger aldrig här, för hen. 

Vi två klickar inte alls ihop, vår kemi är ett skämt för världen.
Vi två har ingen bra kommunikation.
Hen tycker jag undviker & jag tycker hen undviker mig.
Men det gör jag också, delvis. För jag är rädd för hen, rädd för att må dåligt.
För det är de som hen får mig att känna.
Ända sen jag kom har hen försökt markera min plats.
Jag har gjort allt för hen, jag har gjort allt hen sagt till mig att göra & inte göra.

Jag har varit trevlig & glad & svarat på tilltal, väntat tills hen varit färdig,
Skrattat & bjudit till.
(men man får inte vara glad här)
Jag ser inte varför hen överhuvudtaget ville ha hit mig från första början.
Eller jo, jag är en ekonomisk tillgång.

Igår blev det kaos.
Proppskåpet gick för mig.
Jag hade lixom svalt allt hen sagt fram till igår.
Men fanskapet fortsätter lägga upp kritiska ogrundade påståenden.
Jag har förberett för detta med min psykolog, då jag haft det på känn.
Jag har tränat med henne för att kunna föra mig lugnt & för att inte expoldera ut världens alla fula ord.
Det gick inte bra ändå.
Jag tappade det.
Behöver träna mer på det, hehe.
För allt jag byggt på, dag för dag, vecka för vecka, utan att egentligen säga emot,
blev resultatet att jag spydde ut allt jag tänkte & kände.
 Jag kallade hen skev.
Sånt får man ju inte säga. fy nathalie.
Jag försökte mötas halvvägs & ursäktade mig.
Till svar fick jag: "Jag vet inte om jag ska ursäkta dig!" med barsk ton.
När jag senare gick ut från mitt rum för att konversera ignorerade hen mig. Hen låtsades inte höra mig.
DÄR sprack det. Speciellt eftersom hen förhindrade med sin frånvaro att jag inte 
kunde lämna ett godkänt prov. Hen vägrade följa med mig in på toan för att det skulle göras.
"Nej jag skiter i det här, Det kan du gå & göra själv!" 
EEEE OKEJ?
helt jävla bränd alltså. 
Hen förstörde alltså min bevisning till oskuld.
Det var precis så hen ville ha det. 
Jag skulle kunna klumpa ihop alla missbrukare jag träffat i hela mitt liv
men den här är fan värre än alla dom tillsammans!
Ska bli OTROLIGT skönt att åka härifrån. Skynda er LevaGruppen. Skynda!