Egentligen finns det bara en liten ruta högst upp i pyramiden där man ska rita,
men jag har ju tid på mig, jag vill vara noga, åsså ska ja alltid va så jävla speciell.
Så jag tar hela pappret istället.
Jag tänkte jag skulle beskriva bilden för er, själv tycker jag den är ganska rak på sak.
↓
Först står jag i ingenstans.
Enda vägen jag i mitt förstånd förstår är att jag ska framåt.
Där tar jag steget & klär av mig, naken.
För om jag ska gå här kan jag inte ha en massa försvar & förklädnader.
Här måste jag blotta mig själv för att utvecklas, jag måste vara modig & våga.
Vägen jag vill gå på är inte den lättaste, där finns det många snäva kurvor & vassa stigar.
Den vägen tänker jag gå ändå, så jag fortsätter..
Färgerna här representerar alla de känslostormar som finns efter min väg.
Livets väg.
Framgångens väg.
Självklart finns det inte bara en väg.
En annan väg som alltid kommer ligga i skuggan av mig är den mörka vägen,
vägen med döskallar. Den snabba vägen. Dödens väg.
Raka vägen, ner i hålet.
De mörka vill jag undvika,
därför ska jag tacksamt ta emot de händer som vill hjälpa mig.
Som alltid finns där för att lyfta upp mig när jag faller.
-
Egentligen tror jag inte att jag är färdig, det finns så mycket mer att plutta dit.
För det är ju faktiskt mer komplicerat än sådär.
Men den får vara så ett tag, bilden springer ju inte iväg.
Nu kan jag börja med resten av pyramiden.
men jag har ju tid på mig, jag vill vara noga, åsså ska ja alltid va så jävla speciell.
Så jag tar hela pappret istället.
Jag tänkte jag skulle beskriva bilden för er, själv tycker jag den är ganska rak på sak.
↓
Först står jag i ingenstans.
Enda vägen jag i mitt förstånd förstår är att jag ska framåt.
Där tar jag steget & klär av mig, naken.
För om jag ska gå här kan jag inte ha en massa försvar & förklädnader.
Här måste jag blotta mig själv för att utvecklas, jag måste vara modig & våga.
Vägen jag vill gå på är inte den lättaste, där finns det många snäva kurvor & vassa stigar.
Den vägen tänker jag gå ändå, så jag fortsätter..
Färgerna här representerar alla de känslostormar som finns efter min väg.
Livets väg.
Framgångens väg.
Självklart finns det inte bara en väg.
En annan väg som alltid kommer ligga i skuggan av mig är den mörka vägen,
vägen med döskallar. Den snabba vägen. Dödens väg.
Raka vägen, ner i hålet.
De mörka vill jag undvika,
därför ska jag tacksamt ta emot de händer som vill hjälpa mig.
Som alltid finns där för att lyfta upp mig när jag faller.
-
Egentligen tror jag inte att jag är färdig, det finns så mycket mer att plutta dit.
För det är ju faktiskt mer komplicerat än sådär.
Men den får vara så ett tag, bilden springer ju inte iväg.
Nu kan jag börja med resten av pyramiden.
1 kommentar(er)
