Det är nog så att jag inte känner av min sjukdom så mycket just nu.
Vardagen har lixom greppat mig.
Jag har nu varit i familjehemmet dryga 5 veckor.
Jag börjar komma in i rutinerna.
Jag vaknar på morgonen, äter frukost & dricker kaffe.
Viktor ringer & vi surrar en stund.
Jag går ut till stallet & förbereder lunchpåsarna till hästarna, sen fortstätter jag med de andra 30 påsarna.
Puffar på min hallonlakrids elcigg emellanåt & fortsätter tills jag är klar.
Under tidens gång skrattar vi mycket jag & Peter. Det ger kvalité på dagen!
Jag kanske mockar nån box också, om jag ids.
Nånting därmellan gör jag också, åker & handlar typ,
sen hem igen & ge hästarna ännu mer mat & sen släpper vi in dom för kvällen.
Runt 20.00 vankas det middag, sen ska hästarna ha mer mat SEN pang isäng.
Nej juste, Viktor ringer först & ger mig en godnatt puss över luren. SEN kan jag sova.
På natten drömmer jag. Jag har drömredovisning på morgonen med en vän, om vi kommer ihåg.
& så börjar det om igen.
Det lixom flyter på.
De olika klassiska besvären har börjat göra sig tillkänna också.
Denna gång är det t.y.p munsår?
På basta hade jag andra hudutslag på kroppen.
Det är ALLTID nån bieffekt som ska jävlas när jag blir ren.
Immunförsvaret får ju jobba ihäl sig. Det är priset de.
Kroppen ba; hehehehe nu ska vi se hur mycke du klarar av.
Av erfarenhet går det till sig.
Skulle jag dock fortsätta missbruka & sen bli nykter igen efter några år tror jag dessvärre det skulle bli bra mycket mer bestående men. Både fysiskt & psykiskt skulle reparationen ta längre tid. Om det ens skulle gå.
Det är bäst att hålla sig i skinnet denna gång.
Det blir så jävla mycket mer traggligt för varje sväng.
Avrundar & åker till psykologen nu.
Återkopplar senare.
Puss Puss :)
1 kommentar(er)
